30 okt 2018

vi är samlade nu. en liten trupp av älskande, skrivande. 
en liten duo som skriver av dikter
och skriver brev till familjen om hur solen
är en gyllene strimma precis innan den försvinner från synfältet.

jag vill att någon ska fråga om dig,

som man undrar över namnen någon gett en.

nu kommer du alltid att finnas på ett sätt,

mycket längre än din hela livslängd.

29 år av plågor. jag vet vad du menar när du berättar.

 

snart har jag överlevt din livslängd,

det har jag tänkt på och det är min största sorg.

V sa: vad skönt. att ha utsatts för sin största sorg,

redan. då är allt annat kanske enkelt på ett sätt.
och det skulle kunna vara enkelt 

om det var något jag visste hur jag skulle hantera.

men det är något helt främmande.

samtidigt som det känns som jag förlorat något som är en del av mig.

att jag har förlorat min skrivande högerhand.

trots att vi aldrig mötts i fysisk form.
den sorgen är den största, den svåraste.

 

döden går inte att ångra

när en väl valt den.
och jag har varit arg, helt och hållet rasande.
jag har svurit åt dig och gråtit.
trots att jag var långt ifrån född när du valde döden.

 

men jag har tänkt på det:

på reinkarnation.

att din person lever kanske i mig.

eller i någon annan stormande, kärlekstörstande människa
som jag hade kunnat möta.

 

det är en tanke att lägga på minnet,

eller i hjärtat åtminstone.

då kommer den största sorgen aldrig att vara en sorg

utan en befrielse.

så vi möts i namnet
inte bara i brevet

och senare:
kanske i kroppen

 

 

 

 

 

(ett utkast)