Nya gravar i mars
Vad har hänt ens? Sen jag kom från Berlin? Är smått socialt utmattad och läser alla böcker jag kan hitta. Vill oftaste inte att dom ska ta slut och skriver av nästan varenda stycke i min ritbok.
Försöker tänka på vårutställningen vi ska ha på skolan och har en del idéer. Vill ägna mig helt typ, men kan knappt. Allt känns bara som små bitar som inte går att få ihop och så slutar det i tusen oklara saker.
Tejpen är hemma och liljorna vissnar innan de hinner blomma ut.
Fotograferade nya gravar på kyrkogården (det är många nya gravar i mars och jag förstår varför) med blixt och skäms sen genom hela kroppen. Ber om förlåtelse till personen som bara försöker vila och säger att jag ångrar mig, men sparar sen bilden ändå.
Åker till havet när solen kommer fram. Det är som att leva i ett minne nästan, kanske från förra sommaren eller en annan sommar. Sen när man vaknar dagen efter är det snö överallt och allting kryper tillbaka från alla håll, och då blir gårdagen värdelös och ingenting.
Bryter av friska grenar från träden för att ta med in, rädda från snön kanske som jag vet kommer tillbaka efter varje soldag, eller bara för att egoistiskt göra det trivsamt vid köksbordet. Skäms av det också när jag går genom parken med Lisa. Tänker att alla stirrar argt och väntar på att någon ska skälla ut mig och säga att det är förbjudet att ta friska grenar.
Varsågoda, ett citat avskrivet i min ritbok för länge längesen:
Till tystnaden, det sunda förnuftet och all förljugenhet - dra åt helvete
(Jag gör vi varje dag av Johanna Gustafsson)
Försöker tänka på vårutställningen vi ska ha på skolan och har en del idéer. Vill ägna mig helt typ, men kan knappt. Allt känns bara som små bitar som inte går att få ihop och så slutar det i tusen oklara saker.
Tejpen är hemma och liljorna vissnar innan de hinner blomma ut.
Fotograferade nya gravar på kyrkogården (det är många nya gravar i mars och jag förstår varför) med blixt och skäms sen genom hela kroppen. Ber om förlåtelse till personen som bara försöker vila och säger att jag ångrar mig, men sparar sen bilden ändå.
Åker till havet när solen kommer fram. Det är som att leva i ett minne nästan, kanske från förra sommaren eller en annan sommar. Sen när man vaknar dagen efter är det snö överallt och allting kryper tillbaka från alla håll, och då blir gårdagen värdelös och ingenting.
Bryter av friska grenar från träden för att ta med in, rädda från snön kanske som jag vet kommer tillbaka efter varje soldag, eller bara för att egoistiskt göra det trivsamt vid köksbordet. Skäms av det också när jag går genom parken med Lisa. Tänker att alla stirrar argt och väntar på att någon ska skälla ut mig och säga att det är förbjudet att ta friska grenar.
Varsågoda, ett citat avskrivet i min ritbok för länge längesen:
Till tystnaden, det sunda förnuftet och all förljugenhet - dra åt helvete
(Jag gör vi varje dag av Johanna Gustafsson)
Kommentarer
Trackback