Sen gick vi och drack öl för det gick verkligen inte att gå hem den veckan. Jag ville verkligen inte. Det kändes som att gå hem var världens förlust och jag förstod inte varför. Sen åkte E till Växjö och jag blev kvar här. 

Jag kraschade sen några dagar efter och gick hem genom hela Malmö klockan 6 på morgonen och var fantastiskt dramatisk och grät så högt jag kunde med små snöflingor i ögonen och kappan om kroppen. Det var underbart och när jag vaknade dagen efter så kändes allting bättre.

ps. fotograferar inte så mycket. det är som att mitt projekt som innefattar fotografi suger musten ur mig och det blir vad det blir. jag ska härda ut den här lilla svackan och skriva och läsa. jag läste precis precis ut Maken efter att ha ägt den i två snart tre år. jag älskade den! och var inte alls beredd på att den tog slut, så nu känns det konstigt. please boktipsa mig <3 ds.