16 november 2018

du, kära
jag har tänkt så mycket på hur länge jag måste sörja.
jag känner mig inte olycklig (jag känner mig inte ensam)
och jag undrar hur lång tid det måste ta.

att sörja för sörjandets skull
det kanske bara sitter i reptilhjärnan

men min reptilhjärna vill bryta sig loss
och när solen kastar skuggor från min kropp
så kan jag aldrig känna mig ensam.

jag såg vårat namn när jag tog mitt nya pass.
kanske har du flyttat in i mig på det sättet,
för jag har inte känt någon ensamhet sen dess.

jag har sovit hemma själv
jag har skalat potatisar själv och diskat
jag har skrivit och läst och stickat
jag har pratat pratat pratat 

jag somnar utan ljud och sömnen är så djup
att jag knappt kan vakna på morgonen.

du ligger bredvid mig i sängen
och jag känner din lugnande hand i mitt hår
och så somnar jag.

kanske finns vi i namnet
(vi finns i namnet)
och om jag ska lyssna på reptilhjärnan
agera på dess impulser
så behöver jag inte sörja just nu.

så jag låter huvudet vila på kudden en stund
eller på någon annan.