7 november 2018

jag ser min kropp inifrån, från en liten kärna som är lika stor som ett foster i 12e veckan.
först är den blå, kobolt du vet. 
och sen skiftar den till cyan och till sist så strålar i melankolins alla blåa nyanser.

den blir röd sen.
röd och jag ser att den blöder, 
den är av köttet som resten av min kropp är uppbyggt av.

varför berättar jag det här för dig.
vad är det som gör att man skriver ner vissa saker och andra inte?
guldet i horisonten varje kväll.
(åtminstone i minnet)

mitt hjärta blöder som den lilla kärnan i mig blöder,
förser resten av min kropp med blod.
in ut och runt i ett cykliskt tillstånd som bara kan rubbas av döden.

jag grät när jag började skriva det här brevet och efter första stycket grät jag inte längre.
för att tala om var trösten finns, så finns den i skrivandet.