dagar eller veckor jag vet inte
Träffade pappa som hade blivit påkörd bakifrån </3. Men det hade gått bra för honom som tur var och den andra bilen fick bärgas tydligen. Vi åt tillsammans med min syster sen på kvällen.
Jag och Lisa gick hem en kväll från Anna och Amanda där vi hade varit och myst.
Jag och Erik var och köpte trä.
Läser den här. HE-RRE-GUD. Det är en ny slags bibel för mig.
↓
Ligger i sängen och pustar och stönar och gnyr för alla små texter gör mig helt öm. Jag behöver aldrig längre känna mig ensam när jag har den här i min hand.
Lite sopar. Lisa slängde sina galna skaddjursbebodda pelargoner.
Sedan allt ljus som tränger in i mitt rum nu för tiden. Jag vet att snart så kommer inte längre solen komma in förrän i vår. Det känns oändligt sorgligt. Det liksom vandrar längs med alla kanter och gör små fönster på golvet och väggarna. ↓
Lisa <3 fick låna hennes självporträtt och ha på väggen.
En skultur på Galleri CC där jag var på vernissage i helgen.
En skultur på Galleri CC där jag var på vernissage i helgen.
Jag och Lisa har pusslat och nu ligger sista biten hemma på bordet och väntar på att vi ska lägga dit den tillsammans!
/ okej, såhär. vill skriva dikter om att sorgen är helt omslutande ibland. sen lägga dem i en liten låda och skjutsa ut i Svartån. men den ligger som ett litet moln över bröstet och liksom skuggar det mesta. vet inte varför den kommer tillbaka såhär när jag börjat släppa den. men alla ens älskade ligger väl egentligen kvar i kroppen för alltid? så måste det väl vara. hur ska en kunna glömma något fast också varför är jag så glömsk kring andra saker och inte kring den tryckande sorgen?
edit: men vad fan. jag är så trött på mig själv. varför öppnar jag mig såhär jämt. jag vill inte censurera och jag vill inte vara en öppen kropp, men jag vet inte hur man raderar längre. det går inte jag kan inte. vill ni höra en dikt? den är inte min och jag vet inte vem den tillhör, såhär går den:
jag andades lätt.
jag väntade med att säga någonting.
jag tror inte. jag vet. jag. jag vet det.
jag känner mig så väl.
jag inser vem jag är (minst två).
jag förstod. (jag talade inte om kroppar).
jag minns.
jag minns.
jag hörde mitt namn.
jag kände en vibration som var alltför djup för att beskrivas,
men jag vet vad det betyder.
jag vet svaret, fast jag har inte svaret.
jag minns inte om jag minns mig.
jag lever också när döden nalkas.
så känner jag, den tillhör mig.
/ okej, såhär. vill skriva dikter om att sorgen är helt omslutande ibland. sen lägga dem i en liten låda och skjutsa ut i Svartån. men den ligger som ett litet moln över bröstet och liksom skuggar det mesta. vet inte varför den kommer tillbaka såhär när jag börjat släppa den. men alla ens älskade ligger väl egentligen kvar i kroppen för alltid? så måste det väl vara. hur ska en kunna glömma något fast också varför är jag så glömsk kring andra saker och inte kring den tryckande sorgen?
edit: men vad fan. jag är så trött på mig själv. varför öppnar jag mig såhär jämt. jag vill inte censurera och jag vill inte vara en öppen kropp, men jag vet inte hur man raderar längre. det går inte jag kan inte. vill ni höra en dikt? den är inte min och jag vet inte vem den tillhör, såhär går den:
jag andades lätt.
jag väntade med att säga någonting.
jag tror inte. jag vet. jag. jag vet det.
jag känner mig så väl.
jag inser vem jag är (minst två).
jag förstod. (jag talade inte om kroppar).
jag minns.
jag minns.
jag hörde mitt namn.
jag kände en vibration som var alltför djup för att beskrivas,
men jag vet vad det betyder.
jag vet svaret, fast jag har inte svaret.
jag minns inte om jag minns mig.
jag lever också när döden nalkas.
så känner jag, den tillhör mig.
Kommentarer
Postat av: EEE
Marja-Leena Sillanpää
och minns detta: du är vacker som snö
<3
Svar:
Rebecca Larsson
Trackback