Öland: måndag och tisdag
Vi hade en långsam morgon då E jobbade och jag gjorde klart mina lappar med cyanotopier äntligen. Det blev ganska många och nu ska jag bara tvätta dem en extra gång och sen sy ihop dem på något sätt.
De fick hänga här och torka och det såg ganska fint ut. Medans de hängde där så fikade jag och E på äpplepaj som vi bakat och så tog vi cyklarna och cyklade iväg en runda.
Vi cyklade genom skog och förbi stenhögar och öppna fält. Stannade då och då för att titta eller skriva eller fotografera. Sedan hemåt för att äta sen lunch.
Sedan cyklande igen. Jag minns inte riktigt, men vi cyklade runt på något sätt och tillslut så hamnade vi vid en strand och E la sig i solen och jag gick runt och tittade på kalkstenarna.
Vi skulle vända hem men solen höll på att gå ner så vi cyklade lite längre bort istället och passade in solen perfekt så att den skulle gå ner bredvid Blå Jungfrun, som är en ö mellan Öland och Kalmar. Den har en historia om att en får en förbannelse om en tar med sig något därifrån.
Det var min sista sörjande solnedgång. Allting var mitt sista den kvällen. Så vi satt noga och tittade tills allt det lysande orangea var helt och hållet försvunnet. Och så cyklade vi hem med ljuset som solen lämnat efter sig i ryggen.
När mörkret hade kommit så gick vi ner till havet igen för att se stjärnhimlen, som även den var den sista. Det var precis som det skulle vara. Helt svindlande och obegripligt på ett sätt, och så helt självklart på ett annat. Ungefär.
På morgonen efter vaknade vi innan solen. Det var stjärnklart när vi gick till bussen i mörkret. Men så blev det ljusare och ljusare och snart kom solen fram genom bussfönstret påväg in till Kalmar där pappa av en slump var med jobbet. Så jag åkte med honom ner till Kristianstad och tog tåget tillbaka till Malmö därifrån.
Det är så sorgligt att lämna något en tycker så mycket om. Det är så många separationer just nu. Alla i olika grad men ändå separationer och jag ligger och ältar alldeles för mycket som jag inte kan ändra på. Önskar att saker hade varit på ett helt annat sätt eller bara att det fanns något att hålla fast vid som en inte behöver lämna.
Jag vet inte. Jag vet ingenting egentligen men det finns en slags längtan i mig som inte handlar om kärlek.
Jag vet inte. Jag vet ingenting egentligen men det finns en slags längtan i mig som inte handlar om kärlek.
Kommentarer
Trackback
