Hej kompisar. Det var längesen och allting har hänt. Jag kan inte riktigt berätta vad men inuti mig finns en öken som brinner. I branden (som jag såklart startat själv) har jag slängt in lite allt möjligt. I askan som fladdrar upp i rymden finns små små sotiga bilder från fotoautomater i Berlin. Där inne i eldens kärna ligger namnen på alla kvällar vid havet och alla kvällar i sängen. Hela världen ett enda sovrum, som någon jag beundrar har sagt.

Jag vårdar den väl, elden. Matar den med förvirring och lättnad, med självkritik och förståelse. En eld behöver inte nödvändigtvis betyda förödelse. Den kan vara som en liten kapsel och den kan brinna helt fritt på ett ställe där jag aldrig har varit. Därinne, i den svarta lilla sotiga asken, kan jag lägga saker och stunder och så kan de få ligga där och brinna i all evighet amen.

Jag har blivit själv men det har jag på ett sätt alltid varit.

Jag fantiserar om en slags begravning. Jag önskar jag kunde få se den där elden som brinner där långt borta i öknen. Jag hoppas att min sorg ska vara nog för att mätta den, så att den kan värma en och annan ökenhund när nätterna bildar iskristaller i kanten av alla falska oaser. Jag kan se det så tydligt framför mig, kan ni?