kära kerstin (ditt minne)
3 december 2018
jag är på din ö Kerstin
på din kärleksö och
jag ser dig som på fotografiet
du ligger på gräset och du är så liten
du ligger i solstolen framför huset där jag var idag
jag ska berätta vad jag såg: huset var gult och det kändes mindre än vad det egentligen var.
det var kvadratiskt och hade två våningar. den gula färgen flagnade av i stora gula bitar.
hela huset höll på att ömsa skinn. i fönstren stod plastblommor i alla färger. det var en samlares hem.
gästrummet hade gula ljus som böjt sig i sommarvärmen och på varje nattduksbord stod varsin plastblomma. två obäddade sängar.
verkstaden var fylld av prylar. det här huset var rött.
jag hade kunnat flytta in på direkten om jag hade fått.
ditt minne: solen skiner och solstolen där du ligger och blundar är röd, gul och grön.
de gula blommorna som växer bredvid trappan sträcker sig ända upp till dörren på baksidan av huset.
det tar fem trappsteg att komma upp i höjd med blommorna.
(jag borde vetat eller känt eller hört dig
när du ropade på mig över den stora leriga gräsmattan.)
(jag såg inte pappa som pojke
vi möttes inte där under äppleträdet.)
pappas minne: tre röda pelargoner hänger i amplar framför ytterdörren som står på glänt.
solen skiner och det tar fem trappsteg att komma ner till den stora trädgården.
jag ska berätta allt när vi ses.
________________________________________________________________________________________________________
