Berget och oron
En dag när det var sol över regnbyn och E var på skolan så packade jag apmasken, vattnet och matsäcken och började gå uppåt uppåt. Jag skulle ungefär till det som vi kan se i mitten av bilden ↑ Högt högt upp skulle jag.
Plockade två blåklockor och stoppade i bröstfickan.
Ett riktigt fånigt vattenfall. Men det var innan jag fick veta hur stora vattenfall kunde vara.
En UNDERBAR vy
Stötte på ett riktigt hårt vattenfall precis innan jag vek av från grusvägen och tog en riktigt blöt stig uppåt uppåt.
<3
Det växte gott om rönnbär på berget=en snöig vinter
Ett riktigt ljuvt vattenfall det där
När jag kommit upp på berget fanns där en sjö(?). Det var en sjö på berget.
Tog en rösmosig svettig kylig selfie i min stadskappa.
Sen ja jävlar gick det utför i orosnivån. Gick in på en slags led som visade sig vara en ganska igenvuxen stig ungefär. Och det hade öst ner i flera dagar innan så jag gick i en slags bäck nästan. Fick hoppa mellan små stenar i mina stadsgympaskor. Gick tveksamt genom högt gräs och sa ormar är inte läskiga. Följde desperat efter de små träskyltarna som visade hur leden gick. Såg inte en männska på minst tre timmar och mobilen dog.
Riktigt bra förutstättningar för en riktigt lätt strukning av foten som skulle gjort att ingen någonsin skulle hitta mig och jag skulle ligga där och frysa ihjäl i den blöta mörka natten. Ungefär så kändes det.
Här var jag riktigt rädd. Gick och svor och hade lite panik eftersom det var jättebrant → höjdrädd → ensam → oklar färdriktning. Allt jag ville var nedåt.
Tur det var vackert. Men efter den här katastrofstunden så tog jag mig långsamt ner genom sicksackning och tillslut såg jag ett bekant vattenfall och kunde andas ut igen.
Det var det från Bergen.
Är i Malmö igen och kan andas och jag mår bra.
En bonusbild från Bergen ↓
________________________________________________________________________________________________________
